NEW YORKS GRUNDARE VAR FRÅN SÄVSJÖ
Vid guidningar och andra begivenheter i Komstad brukar sedan 15-20 år tillbaka följande
berättas:

För så där 400 år sedan, alltså omkring 1600, föddes en gosse i Komstad Backegård och fick namnet Jonas. Föräldrarna till pojken var ryttaren och bonden Jon Nilsson Buller i Backegård och hans hustru Marit Brunk, som kom från Bäckaby ett par mil sydost om Komstad. Jonas
tog sin mors efternamn – att man gjorde så var inte ovanligt – och kallade sig Jonas Jonsson Brunk.

Om Jonas första år och uppväxt vet vi ingenting, men man kan väl tänka sig, att han som andra barn på den tiden fick hjälpa till i arbetet på gården, så snart han kunde uträtta något. En bestickande tanke är, att han kanske om somrarna vallade korna i markerna runt byn eller i Komstad ängar, som ännu till en liten del är bevarade. Och nog kan man tänka sig, att han om
söndagarna måste följa med till den gamla sockenkyrkan i Ljunga. Fast kyrkan var vid den här tiden illa åtgången, eftersom både den och Ljunga by år 1611 bränts av en dansk strövkår.

Ovanstående är bara funderingar över hur tillvaron kunde ha tett sig för gossen Jonas. Vi vet alltså ingenting. Däremot vet vi, att han inte övertog gården och blev bonde, utan att han lämnade hemmet och gav sig ut i världen. Han tog sig till Danmark, vilket inte var så svårt, eftersom Komstad och trakten däromkring låg väl till i närheten av de stora stråkvägarna med
förbindelser åt alla håll. Den ännu danska provinsen Halland nådde man via Lagastigen eller Nissastigen, det likaså danska Blekinge via den väg, som smålänningarna använt i århundraden som transportled för slaktboskap till utskeppningshamnarna i Ronnyby och
Karlshamn.

Av Jonas Brunks efterlämnade papper kan man med ganska stor säkerhet sluta sig till att han blev sjöman och tog tjänst i den danska handelsflottan. Det gick tydligen bra för bondpojken från Komstad och han avancerade till kapten. Så småningom tycks han ha övergått till holländsk tjänst och gjort många och långa seglatser. Kanske ända bort till Indien – då måste  han ha rundat Godahoppsudden, eftersom Suezkanalen ännu inte kommit till.
Den 6 juli 1638 gifte sig Jonas Brunk med den holländska flickan Teuntie Joriaens i Nya kyrkan i Amsterdam. Lysningsattesten från den 18 juni finns kvar i ett arkiv i Amsterdam och där står tydligt och klart, att ”Jonas Jonass Bronck” är kapten och att han kommer från ”Coonstay” det vill säga Komstad. Den besynnerliga stavningen beror säkert på att det var holländare, som skulle skriva de för dem främmande namnen och kanske också i någon mån
på att Jonas Brunks småländska var något annorlunda än dagens. Han har undertecknat attesten – ”Jonas Jonasson Bronck” står det väl och läsligt skrivet. Jonasson eller Jonsson har ingen betydelse. Man skilde inte så noga på Jon, Jonas eller Jöns.

Året därpå, i början av maj 1639, gick det nygifta paret ombord på fartyget ”Brandt vanTroijen”, det vill säga ”Trojas brand” – ett besynnerligt namn på ett fartyg – för att segla över Atlanten till den holländska kolonin Nya Nederländerna på den amerikanska ostkusten. Fartyget utgick från Hoorn några mil nordost om Amsterdam och ägdes av holländska
västindiska kompaniet. Enligt en bevarad handling daterad 30 april 1639 förband sig Jonas Brunk att betala en fjärdedel av kostnaderna för frakt och fartyg, som nu skulle föra en större skara emigranter och deras boskap till Amerika. Någon form av bolag tycks alltså ha hyrt fartyget för den här färden. I handlingen noteras också, att Jonas Brunk kom från ”Smolach”,
det vill säga Småland, i Sverige.

Resan tycks ha gått bra och i medvind och det tog inte mer än fem-sex veckor att korsa Atlanten. I varje fall var ”Trojas brand” i hamn före 16 juni, då en resenär på ett annat fartyg lade märke till henne. Hamnen låg i kolonins huvudstad, det omkring 1610 grundade Nya Amsterdam. Så mycket till stad eller huvudstad var platsen dock inte. På ett kopparstick från
cirka 1630 ser man en dominerande kyrka, en stor väderkvarn, några bodar eller magasin och så hamnen med en del fartyg. Det hela omges av lövklädda kullar.

Här lämnade Jonas Brunk sjömanslivet. Strax efter ankomsten till Nya Amsterdam köpte han av indianerna ett stort markområde på 264 hektar strax öster om den norra delen av ön Manhattan. Köpesumman var säkerligen obetydlig, kanske bara några handelsvaror – indianerna förstod sig ännu inte på pengar.

På en del av sitt nyförvärv uppförde Jonas Brunk ett präktigt bostadshus av sten till sig själv och Teuntie. Emaus kallade han det. Vidare byggde han arbetarbostäder och torklador för tobak – den före detta bondpojken och sjömannen blev nu tobaksodlare.

Åtminstone några arbetare hade Jonas Brunk anställt redan före avresan till Nya Nederländerna. Enligt ett par bevarade kontrakt av den 26 och 28 april 1639 kom han överens med tre män och en kvinna om att de skulle arbeta åt honom i fyra respektive fem år mot att han svarade för transporten på ”Trojas brand”. När Brunk efter ankomsten till Amerika köpt det stora landområdet, skaffade han också arrendatorer till delar av detta. Den 21 juli 1639, skrevs kontrakt med två män, som fick arrendera ett område gratis i tre år mot att de röjde ny mark och där odlade tobak och majs.

Några veckor senare, den 15 augusti 1639, skrevs kontrakt med två bröder, som fick arrendera ett annat område på sex år och under tiden skulle få ett bra hus och mark att odla. De skulle också få låna två hästar och en ko.

Arrendeavgiften bestod av vissa kvantiteter säd och smör samt hälften av den boskap, som förhoppningsvis blev till under arrendetiden.
Jonas Brunk ordnade det alltså bra för sig och det verkar, som om han snart blev en betydande man i den lilla staden. Hans förhållande till indianerna vet vi ingenting om, men kanske det var tämligen bra, så att man gärna ville ha honom med, när det var fråga om överläggningar
med dem. Kanske blev det också så, att man gärna samlades i hans Emaus, man tog sig till Brunks gård. I varje fall vet man, att en överläggning mellan holländarna och indianerna, som resulterade i ett viktigt fördrag, undertecknades 28 mars 1642 i Jonas Brunks hus.

Den historiska händelsen lär ha förevigats i en ännu bevarad målning. Ett kopparstick från den här tiden ger en bild av hur en sådan överläggning kan ha tett sig – man ser ett par holländare i vidbrättade hattar i samtal med ett par indianer i rik fjäderskrud över hjässan ner över nacken och ryggen.

Det tycks sålunda ha gått bra för Jonas Brunk i det nya landet. Men han fick inte länge glädja sig åt sina framgångar, ty redan efter knappt fyra år, i början av 1643, avled han. Dödsorsaken är okänd – kanske råkade han ut för något indianöverfall, kanske blev han sjuk, kanske blev han biten av någon giftig orm eller insekt. Om detta vet vi ingenting.

Men bouppteckningen, som hölls 6 maj 1643, är bevarad och visar, att Jonas Brunk var en förmögen man. Förutom egendomen med gröda, boskap, byggnader efterlämnade han det väl inredda Emaus, där man
bland annat noterar målningar, speglar, silverföremål, ett japanskt svärd, en rikhaltig garderob med dräkter och hattar, ett välförsett bibliotek med böcker på holländska, tyska, latin och danska om navigation, teologi, medicin och historia. Jonas Brunk var en bildad man.